Silhuetter
Silhuett
Silhuettklippning är en teknik som ursprungligen kommer från Kina. Att klippa silhuetter blev ett populärt tidsfördriv hos 1800-talets borgerlighet och de svarta silhuetterna översvämmade snart deras hem.
Psaligrafi är ett gammalt, numera nästan bortglömt ord som betyder konsten att klippa i papper. Oftast rör det sig då om utklippta konturbilder, eller silhuetter. De är vanligen utklippta i svart papper och placerade mot en ljus bakgrund. De här båda silhuettscenerna (Nbm 21104-5) är utklippta av Erica Ottiliana Boström, född Stenberg, (1836-1865) från Mattila i Nedertorneå.
Historik
Silhuetten är uppkallad efter den franske finansministern Étienne de Silhouette (1709-67). Under sjuårskriget vid mitten av 1700-talet införde han ekonomiska sanktioner som främst drabbade de rika. Hans namn kom då att beteckna något billigt, som utklippta pappersporträtt istället för målade. Innan fotografiet utvecklades var en klippt siluett det billigaste sättet av avbilda en person.
Ursprungligen ritade man av en persons skugga och kanske var de gamla grekerna först med att avbilda personer på detta sätt. Enligt legenden var det en krukmakare i Korint som först började framställa silhuettporträtt i bränd lera. Porträtt i profil har också använts på mynt sedan romarrikets dagar. Under renässansen blev det återigen populärt att låta avbilda sig i profil.
Ett silhuettporträtt kan visserligen målas eller tecknas, men det traditionella sättet är att på frihand klippa ut dem i svart kartong, som sedan monteras på en ljus bakgrund. En skicklig konstnär kan göra ett porträtt på ett par minuter. Den här tekniken har, som så många andra, sitt ursprung i Kina. Till Europa kom pappersklippen under 1500-talet. Då var det vanligt med religiösa motiv.
Mot slutet av 1700-talet började silhuettkonstnärer också klippa ut små scener i kartong och montera dem på en ljus bakgrund, på samma sätt som porträtten. En artist som arbetade på detta sätt var sagoförfattaren H C Andersen. En modern konstnär som använder "saxen som pensel" är norskan Karen Bit Vejle.
Att klippa porträtt blev ett omåttligt populärt tidsfördriv hos den tidens borgerlighet och de svarta silhuetterna översvämmade snart deras hem. De användes också som illustrationer i böcker och tidningar. Folkliga klipp, gratulations- och minnestavlor, var ofta klippta ur färgat papper eller kolorerade. Mot slutet av 1800-talet blev kameran allt vanligare. I och med detta föll silhuettklippningen ur modet. Men för luffare och andra fattiga var sax och papper fortfarande ett lättfraktat material, som i skickliga händer kunde förvandlas till "brödkonst".
Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2011)