Underbyxor - "de onämnbara"
Underbyxor i museets samlingar
Underbyxor är ett sent inslag i vår klädedräkt och ansågs till en början som ett ganska onödigt, men även oanständigt plagg.
Underbyxor
Mamelucker, fruntimmerskalsonger, dambenkläder, holkar, trosor och stringtrosor är några av de namn som finns på kvinnornas underbyxor. Länge kallades de för "de onämnbara" och skulle varken synas eller pratas om.
Oanständigt och obekvämt
Underbyxornas historia är inte så lång. Kalsonger för kvinnor förekommer under 1700-talet, men bars av ytterst få. Det är först under 1800-talets slut som kvinnor mer allmänt började använda underbyxor, men fortfarande under 1900-talets början fanns det kvinnor som föredrog att gå bara under kjolarna.
Skepsisen mot det nya plagget var stor och man ansåg att det var både oanständigt och obekvämt att klä sig i "fruntimmerskalsonger". Vanan att uträtta sina behov stående med benen brett isär bidrog säkert också till att underbyxor upplevdes som onödiga.
De första dambenkläderna hade långa ben och var ofta öppna i grenen, vilket underlättade toalettbestyren. De så kallade öppetbyxorna användes på sina håll en bra bit in på 1900-talet, så även i Norrbotten. De tidiga underbyxorna var sydda i linne och bomull. För vinterbruk fanns varma underbyxor i ylletyg.
Anpassade till rådande mode
När textilindustrin i mitten av 1800-talet började producera mängder av engelskt broderi och spetsar, pryddes de långa byxbenen med veck och rysch. Modet som betonade kvinnokroppens S-form, tillät att underkläderna var omfångsrika. I "Lingeriebutikerna" (underklädesbutiker) såldes färdigsydda, eleganta underkläder i tunna, smidiga bomullskvalitéer, men till stor del syddes underkläder i hemmen.
När modet radikalt förändrades på 1920-talet, passade inte längre de stora och vida byxorna. Nya tygkvalitéer kom i många färger, ofta blommönstrade, och modellerna blev mer kroppsnära. Vid samma tid började kvinnorna använda underbyxor i bomullstrikå, stadiga och oromantiska, oftast skarpt skära, med resårband i midjan - och ibland i byxbenen, som går en bra bit ner på låret.
På 1930-talet levererade textilindustrin underkläder i trikå med eleganta spetsapplikationer. Underbyxan fick åter kortare ben och såldes ibland i "set" med linne.
1950-talet innebar en revolution: nylon och andra konstfibermaterial kommer på bred front. De är starka, lättskötta och möjliga att göra eleganta, med mönsterstickningar och spetsar. I slutet av 1950-talet lanserades också "trosan", som är mindre och mera kroppsnära.
Modet under 1960-talet är snävt med korta kjolar, vilket avspeglas i trosornas form, de blir minimala och högt skurna på höfterna. I slutet av 1970-talet kom de första stringtrosorna och reklamen kring damunderkläder blir alltmer erotiserad.
Under de senare decennierna av 1900-talet finns även damunderkläder som i första hand är till för att värma och skydda, sydda i bra bomullstrikå med sparsam dekor, ofta vita eller i bleka pastellfärger.
Underbyxor ur museets samlingar
Bilderna visar underbyxor ur museets samlingar:
- Handsydda öppetbyxor (Nbm 11291) prydda med virkad spets. Byxorna är tillverkade på 1860-talet och har tillhört en ung kvinna, Sofia, från Öjebyn. Underbyxorna har lagats och lappats på ett par ställen.
- Svart damtrosa (Nbm 20995) med spets, från 1970-talet.
- Rosa underbyxor (Nbm 20579) från 1930-talet. Ägarinnan, född 1910, kom från Luleå. Hon hade själv sytt de söta underbyxorna.
Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2014)
Läs mer:
- Underkläder: en kulturhistoria, Britta Hammar & Pernilla Rasmussen, 2008.