Dragskiva för tenntrådstillverkning
Dragskiva
Den samiska slöjden, även kallad duodji, har ett starkt symbolvärde för den samiska identiteten. Duodji kommer från nordsamiskan och betyder: ”Den skapande aktiviteten som görs med händerna i olika material”. En viktig teknik inom det samiska slöjdandet är tenntrådsbroderiet.
I Norrbottens museums samlingar finns ett antal olika redskap som har använts vid tillverkning av tenntråd, såsom dragskiva, slända och spinnten. På bilden visas en dragskiva tillverkad av renhorn (Nbm 8281).
Tenntråd
Bruket att använda tenntråd har gamla anor. De tidigaste fynden av tenntråd i Norrbotten kommer från Gråträsk, beläget i Piteå kommun, vilka är daterade till 1100-1200-talet. Under 1600-talet var tenntrådsbroderiet ett utbrett hantverk bland samerna.
Förekomsten av tennarbeten var vanligast i de centrala delarna av Lappland, från Jokkmokk och söderut till Vilhelminatrakten i Västerbotten. Vad beträffar Torne Lappmark förekom tennslöjd till början av 1700-talet, för att sedan komma ur bruk.
Under 1800-talet upphörde nästintill allt tenntrådsbroderi. En bidragande faktor till detta tros vara den laestadianska väckelserörelsens framfart. En rättrogen laestadian skulle inte smycka sig i onödan.
Tenntrådsdragning och tenntrådsbroderi har företrädesvis utförts av kvinnor, men det var en man, Andreas Wilks från Dikanäs, Västerbotten, som i början av 1900-talet gjöt nytt liv i denna gamla konst, genom att förenkla tillverkningsmetoden av tenntråd. Tenntrådsbroderi produceras idag både av samer och andra hantverkare.
Tillverkningen
Tenn är den metall som samerna i någon utsträckning själva har bearbetat. Samerna inhandlade tennet på marknader i Norge, dit det importerats från Spanien och Storbritannien.
Troligen fick samerna idén till att spinna tenntråd när de kom i kontakt med andra nordbor på olika marknader. Tekniken att göra tenntråd är samma som vid tillverkning av annan metalltråd, men tenn är mer lättarbetat än till exempel silver.
Från början tillverkades tenntråd genom att man skar smala strimlor av tenn från gamla tennkärl. Senare började man smälta ner tennet i formar. När tennet smältes blandade man även i lite bly för att det inte skulle drabbas av tennpest.
Vanligaste tillvägagångssättet för nedsmältning av tenn till så kallade tenar, avlånga stavar, gjordes genom att det smälta tennet hälldes i en form av urholkat trä. Denna träform tillverkades genom att en björkkvist tudelades och kvistens märg avlägsnades. Sedan bands kvisthalvorna ihop igen. Det flytande tennet hälldes sedan i den långsmala håligheten.
Tennet drogs sedan genom hålen på en dragskiva. Man började med det största hålet, för att sedan succesivt dra tråden genom allt mindre hål, till dess att för ändamålet rätt dimension erhållits.
Tenntråd är relativt skör och för att den skulle bli hållbar spanns den spiralformat runt en sentråd. Under senare tid har sentråden ersatts av björntråd och nylontråd.
Tenntrådsbroderi
Tenntrådsbroderier användes till att smycka delar av den samiska klädedräkten, som silverkragens ståndkrage, mössor, bälten och barmkläden. Även väskor, påsar och seldon till renen, vilka skulle användas till högtidliga tillfällen, kunde vara utsmyckade med tenntrådsbroderi.
Tenntråden syddes fast på tyget i dekorativa, geometriska mönster. Tyget utgjordes i regel av kläde i klara färger såsom blått, grönt, gult och rött.
Mattias Strand
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2015)
Läs mer:
- Sameslöjd – tradition och nydaning, Harald Hvarfner, 1967.
- Samernas liv, Rolf Kjellström, 2003.
- Samernas samhälle i tradition och nutid, Phebe Fjellström, 1985.