Gästgivaretavla

Gästgivare skulle finnas varannan mil längs med de allmänna landsvägarna enligt en förordning från 1649 och gästgivaren skulle förse den resande med husrum, mat och skjuts.

På 1700-talets vägkartor kan man se hur gästgiverierna ligger med jämna mellanrum längs hela den gamla kustlandsvägen, från Stockholm, runt Bottenviken och ända bort till ryska gränsen. Det är förstås ingen slump att de ligger så.

Redan i mitten av 1600-talet stadgades att det skulle finnas ett gästgiveri varannan mil. Kanske underlättades detta genom att gästgivaren hade vissa friheter gällande till exempel skatter och rätt att utskänka brännvin. Gästgivarna och deras söner samt fyra av deras drängar var också befriade från utskrivning till militärtjänst.

Gästgiveriförordningen 1734

Gästgiveriväsendet i Sverige reglerades i detalj 1734. Gästgivaren hade tre skyldigheter, nämligen att förse den resande med husrum, mat och skjuts.

• Gästgiveriet skulle vara försett med "Sängkläder, Linne, Bordtyg och annat Husgeråd, samt Ljus och Ved, Mat, enkelt och dubbelt Brännevin, Öl och Svagöl, jämte Korn, Hafra, Hö och Halm för Hästarne.
• Är Gästen ej nögd med Husmanskost, utan vill hafva något bättre, må han med Värden derom överenskomma."
• Gästgivaren skulle också ha ett visst antal hästar för skjutsning. Han skulle dessutom ha sadlar, vagnar, kärror, slädar och ifall det behövdes, båt.

Om gästgivaren inte kunde förse alla resande med hästar hade de som bodde närmast en skyldighet att hjälpa till. De gårdar som var uttagna för detta kallades för reservskjutsen. Varje dag sändes en skjutsklubba runt för att visa vem som stod på tur. Man körde vissa bestämda sträckor efter ett uppgjort schema och de resande betalade efter en fastställd taxa.

I 1734 års förordning återinförs också den gamla vänstertrafiken. Sedan 1718 hade man faktiskt hållit till höger.

Gästgiveriet i Grötnäs

Det förordnades också "at på alla Gästgifvaregårdar skal vara en Tafla på Väggen upslagen, som utvisar, huru många Hästar dit dageligen äro anordnade".

Denna tavla har funnits på gästgiveriet Grötnäs, numera Grytnäs, i Rolfsbyn eller Rolfs utanför Kalix.

Linné skriver 1732 om platsen, "Vid Grötnäs, som ligger mittför Kalix kyrka, är en färja över emot kyrkan".

Enligt en vägbeskrivning från 1742 ligger Grötnäs 5/8 mil från gästgiveriet i Månsbyn, och det är två mil till nästa i Sangis. En äldre svensk mil var 36 000 fot eller ungefär 10 688 meter.

Det var länsstyrelsen som ansvarade för gästgiveriverksamheten. Martin Ehrenswan var landshövding i Västerbotten från 1762 fram till sin död 1765. Johan Fredrik Nortman var landssekreterare, tills han 1767 utsågs till borgmästare i Umeå.

Dagbok

År 1766 kom så krav på att gästgiverierna skulle föra dagbok. Där skulle de resande skriva sina namn, varifrån de kom, vart de var på väg och hur många hästar de behövde använda. Eftersom det innan 1860 var passtvång även vid inrikes resor, skulle också passet uppvisas. Länsmannen skulle sedan kontrollera bok och gästgiveri, minst en gång i månaden.

Alla fick dock inte använda sig av skjutsväsendet. Undantagna var till exempel "tattare, tråddragare och kringstrykande utlänningar". Många hade förstås inte heller råd att betala för skjuts. Skjutsväsendet fanns kvar ända till 1933.

Under 1730-talet kom gästgiveriet i Grötnäs i släkten Enboms ägo. År 1763 hade Carl Mårtensson Enbom övertagit gästgiveriet, och också sysslan som länsman, efter sin far.

Tavlan har en gammal märkning, inventarienummer "1".

 

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2009)

---