Hårarbete - ett släktträd
Hårarbete i form av ett släktträd
På varje gren i släktträdet sitter hårblommor som är konstfullt formade av människohår. Varje blomma representerar troligtvis en enskild individ, vars eget hår har använts vid tillverkningen.
I Norrbottens museums föremålssamlingar finns ett hårarbete (Nbm 20369) i form av en stjälk eller stam med grenar och blommor. Man kan säga att det rör sig om ett slags släktträd. Trädet är tillverkat av människohår som är virat och knutet på en stomme av ståltråd. Trädet har 16 grenar med totalt 28 hårblommor, varav tre av blommorna dekorerats med pärlor. På grenarna är fastsytt 10 pappersremsor med handskrivna namn.
Släktträdet som kommer från Piteåtrakten har troligtvis tillverkats någon gång under 1800-talets andra hälft eller i början av 1900-talet. Det är oklart vem som tillverkat släktträdet, men det finns obekräftade uppgifter på att det kan vara en släkting eller ingift släktning till den familj som finns med i trädet.
I museets samlingar finns ytterligare hårarbeten i form av exempelvis minnestavlor och smycken.
Till minne av nära och kära
När man lät tillverka ett hårarbete var syftet ibland att skapa ett minnesobjekt över en person eller kanske en hel familj. I det sammanhanget var valet av hår helt avgörande då arbetsmaterialet skulle bestå av hår från den eller de personer som man hade i åtanke.
Det kunde bland annat handla om konstfullt knutna och flätade hårlockar som kunde ramas och glasas in och hängas på väggen. Vårt aktuella släktträd är ett exempel på ett sådant minnesobjekt, även om just detta inte är inramat.
Varje blomma i släktträdet ovan består av hår från olika personer. Pappersremsor som finns kvar på några grenar, ger en ledtråd om vilka personer som finns representerade på den grenen. Här till vänster kan du se en detalj från släktträdet i form av en gren med flera hårblommor.
Olika tekniker
Olika hantverkstekniker används vid tillverkning av hårarbeten. Vilken teknik som används, beror på vad för typ av föremål man vill tillverka. För smycken kan man till exempel använda sig av en typ av ställning som underlag för arbetet. Ställningen består av en rund platta på ben. Plattan har ett hål i mitten, där det färdiga arbetet skapas genom att man knyter ett antal hårstrån ungefär som när man knypplar.
Hårblommor kan man tillverka genom att knyta och vira hårstrån och slingor. Man använder då ståltråd som stomme och för att fästa blommornas olika delar i varandra.
Vid traditionell tillverkning av löshår kan en typ av ställning användas, där hårstrån knyts upp på linor. Linorna kan sedan manipuleras med en vev. Anordningen påminner om de som förr användes vid manuell tillverkning av rep.
Ett hantverk med anor
Med stor säkerhet vet man att hårarbete förekom på olika platser i Europa redan under 1600-talet. Hantverket blev däremot mer utbrett senare, framför allt under 1800-talet. Även om man tillverkade hårarbeten på flera platser i Sverige har hantverket mest blivit kopplat till Våmhus och Bonäs i Dalarna. De kvinnor (kullor) som där ägnade sig åt hantverket kom att kallas hårkullor.
Att arbeta som hårkulla innebar ofta att man tvingades söka upp sina kunder genom att resa runt i Sverige och utomlands. Man reste till och med så långt bort som till Ryssland, Tyskland och England. Hårkullorna tillverkade olika typer av löshår, smycken, hårblommor och hårarbeten som kunde ramas in.
Det resande arbetet för hårkullor avtog i början av 1900-talet och hantverket höll på att dö ut. Några eldsjälar gav turligt nog inte upp och förde kunskapen vidare i trakten kring Våmhus i Dalarna.
Enligt en skrift från 1997 finns ungefär 100 praktiserande hårkullor kvar i Sverige. Huruvida denna siffra förändrats till idag, vet jag tyvärr inte. De flesta av dessa hårkullor tillhör Hårnätet, hårkullornas nätverk, och deras syfte är att bevara, stärka och förmedla kunskap om hantverket.
Mirjam Jonsson
Arkeolog, Norrbottens museum
(publicerad 2013)
Läs mer:
- Boëthius, Gerda. 'Hårkullorna', i Hemslöjden 1959:3-4. Malung 1959.
- Sparr, Anna. Hårarbete i Våmhus, uppsats vid Katedralskolan i Lund, 1997.