Kräfttallrikar

I Sverige har det ätits kräftor i förnäma kretsar åtminstone sedan 1500-talet, men gemene man ansåg dock länge att skaldjur inte var riktig föda. Hur kräftorna anrättades kan man läsa i kokböcker från 1600- och 1700-talen. På den tiden ingick kräftköttet som en ingrediens i olika rätter, till exempel i puddingar, stuvningar och korvar. När man först började äta kräftorna hela kokades de på samma sätt som idag, men förtärdes varma. Det var först i slutet på 1800-talet som kräftorna fick svalna i sitt eget spad och serverades kalla.

Kräftfiske

De svenska flodkräftorna ansågs särskilt läckra och Sverige var under en tid Europas största exportör av kräftor. När våra vatten i slutet på 1800-talet riskerade att bli utfiskade förbjöd myndigheterna kräftfisket mellan 1 november till 8 augusti. Kräftpesten i början av 1900-talet blev ytterligare ett hot mot den inhemska flodkräftan.

Under de senaste 500 åren har omfattande inplanteringar av flodkräfta ägt rum i landet och utbredningsområdet omfattar nu även ett område längs Norrlandskusten, ända upp till finska gränsen. För att öka beståndet av kräftor ytterligare efter kräftpestens härjningar, gjordes inplanteringar av pestresistenta amerikanska signalkräftor över hela landet på 1960-talet.

Numer kan man fiska kräftor även i Norrbotten. I mitten av 1950-talet planterade Hushållningssällskapet ut tvåtusen flodkräftor i Råneälven och 1964 fiskade man kräftor i älven för första gången. Idag har Råneälven ett av Sveriges bästa bestånd av flodkräftor. Fisket i älven bedrivs organiserat och har blivit en riktig folk- och familjefest. I väntan på att de utlagda mjärdarna ska vittjas, samlas fiskarna runt eldar längs med älvstranden för att grilla och umgås.

Fiskeförbudet i slutet på 1800-talet medförde att kräftskivan fick ett premiärdatum. Inte förrän på 1990-talet blir det åter tillåtet att fiska och sälja kräftor året runt, men seden att ordna kräftskivor i augusti lever kvar. Våra inhemska kräftor räcker inte långt, och Sverige är idag ett av de länder som importerar mest kräftor i världen, och då framförallt från Turkiet, Kina och USA. De djupfrysta kräftornas inträde på marknaden har medfört att kräftätandet ökat även i norra Sverige.

Kräftskivans tillbehör

Olika tillbehör har tillkommit för att göra kräftskivan festligare eller för att underlätta intaget av kräftorna, till exempel lyktor, servetter, dukar, kräfttänger och kräftbestick. Kräftorna äts ofta på praktiska papperstallrikar med kräftmotiv.

I Norrbottens museums samlingar finns exempel på kräfttallrikar av ett lite äldre datum. På bilden ovan syns två tallrikar som har använts i ett hem i Luleå. Den ena, med dekorativa, röda kräftor i relief runt kanten, ingick i en kräftservis som tillverkades av Rörstrand från 1900-talets början fram till 1930-talet. Den andra tallriken, med grön kant och en stor kräfta i mitten, tillverkades av Göteborgs porslinsfabrik någon gång mellan åren 1898 och 1902.

Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2011)

Läs mer:

• Lönnhager, Anna,Kräftfisket i Råneälv – en analys av institutionerna som reglerar en gemensamresurspool, C-uppsats 2003, Luleå Tekniska Universitet.
• Swahn, Jan-Öjvind, Svenska traditioner, Ordalaget, 2007.

Fler berättelser ur samlingarna  >