Kritpipa
Kritpiporna var inte tillverkad av krita utan av en särskild lera som brändes vid tillverkningen, och räknas därför som en keramisk produkt. Piporna utgjorde förbrukningsvara för dåtidens rökare.
Kritpiporna finns i museets arkeologiska samlingar är av olika modell, vilket man kan se på huvudets form och klackens utseende. Den övre pipan (Nbm 19994:1040) är hittad vid arkeologiska undersökningar på den den gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur. Den nedre (Nbm 26546:8) är hittad i en grav i Jävre söder om Piteå.
Piporna är tillverkade av lera men har fått sitt namn på grund av sitt "krit-lika" utseende. Kritpipan var en förbrukningsvara för dåtidens rökare och användes inte många gånger. När en kritpipa gick sönder eller slammade igen, kastades den och en ny införskaffades.
Pipornas kvalitet och storlek bestämde vad de kostade. Den som ville komma billigt undan kunde köpa pipstumpar som kommit till när pipor gått sönder vid tillverkning. Kritpipor gjorda av den vita pipleran tillverkades och användes tills pipor av hållbarare material kom i bruk på 1800-talet.
Ett vanligt arkeologiskt fynd
Tills nyligen trodde man att den äldsta kritpipa på svensk mark utgjordes av ett exemplar från skeppet Wasa som sjönk 1628 i Stockholms hamn. Nya fynd av en äldre kritpipa har däremot gjort att svensk användning av kritpipor fått flyttas tillbaka i tiden. Den kritpipan, som hittades i en brunn i Norrköping, dateras till sista decenniet av 1500-talet samt har engelskt ursprung. Dateringen har även bekräftats av kritpipsexperter från England.
Att man börjat bruka röktobak i Sverige under början av 1600-talet finns också omnämnt i historiska källor. Ofta brukar man säga att orsaken bakom spridningen av tobaksrökning i Sverige bland annat berodde på handelskontakter med England, och hemvändande soldater från det 30-åriga kriget (1618-1648).
Vid arkeologiska undersökningar av platser med lämningar från 1600-1800-tal är kritpipor ett mycket vanligt fynd. I museets arkeologiska samlingar förekommer kritpipsdelar påsvis bland fynden från sådana utgrävningar. Kritpipshuvudet till vänster (inventeringsfynd från projektet Nordarkeologi) är bara ett av många exempel. Just detta dekorerade piphuvud är hittat vid den gamla prästgården i Arvidsjaur.
Om kritpiporna inte är alltför trasiga kan man utifrån formen ibland se vilken stil den tillhör. Formen kan tillsammans med dekorationer och stämplar ge värdefull information om var och när de är tillverkade.
Från krukmakeri till pipbruk
Till en början importerades alla kritpipor från England eller Holland. Pipskaftet nedan (Nbm 19994:676) är dekorerat i typisk hollänskt stil, vilket antyder att den importerats från just Holland. I mitten av 1660-talet började man även tillverka kritpipor i Sverige.
Eftersom kritpiporna var keramiska produkter kan det till en början ha varit krukmakare som ägnade sig åt tillverkningen. Det äldsta beviset på svensk kritpipstillverkning har man till exempel hittat vid en utgrävning i Örebro. Där hittades pipstöd, ett hjälpmedel vid piptillverkning, i just ett krukmakeri från 1660-talet.
Tillverkningen av kritpipor kom med tiden att specialiseras och särskilda pipbruk (verkstäder) började etableras. I början av 1700-talet hade den svenska tillverkningen kommit igång på allvar. I samma takt som tillverkningen ökade i Sverige, minskade då också importen från England och Holland.
Mirjam Jonsson
Arkeolog, Norrbottens museum
(publicerad 2012)