Nättingkasse

Nättingen eller flodnejonögat (nahkiainen på meänkieli och Lampetra fluviatilis på latin) tillhör en primitiv fiskliknande grupp av djur som kallas rundmunnar. Namnet kommer av att munnen är rund och saknar käkar. I stället har de ett slags sugskiva. Den lever större delen av sitt liv som larv nedgrävd i botten. Larven brukar kallas för linål och lever på plankton och alger.

Linålen omvandlas till nätting när den blir könsmogen och dör efter att den har lekt. Nättingen vandrar från havet upp i vattendrag under sensommaren och hösten för att leka. Efter 3-5 år har nättingynglet förvandlats till en vuxen nätting. Nättingen är vanligen över 18 cm lång och kan bli ända upp till 50 cm. Den tillbringar dygnets ljusa timmar i bottenmaterialet. På natten jagar den sin föda, som utgörs av maskar, larver eller döda fiskar.

Rundmunnen nejonöga eller nätting är Västerbottens landskapsfisk.

Fisket

Nättingfisket pågår på sensommaren och hösten – från slutet av augusti till slutet av oktober, ibland en bit in i november om vädret är gynnsamt. Mörker är ett absolut krav för att få någon fångst. Månen ska vara i nedan och lysa så svagt som möjligt. Nättingen fångades förr vanligen i strutformade så kallade nättingkassar. Dessa gjordes ofta av videspröt. På bilden ovan visas en nättingkasse (Nbm 11379) som använts i Luleälvens nedre lopp.

Kassarna var med mynningarna fästa i nedre ändan av en lyftram. När kassarna var nedsänkta var struten vänd uppåt mot strömmen och ingången mot de uppstigande nättingarna. Ramen med kassarna kunde sedan fästas i pator eller i enklare bockar.

Hur länge människan fångat den märkliga nättingen är oklart, det sker eller har skett i de flesta vattendrag runt Östersjön. Under sin Lappländska resa 1732 beskriver Linné fisket. Och redan Gustaf Vasa nämner nättingfisket, typiskt nog som skatteintäkt. Också i södra Europa, samt på de brittiska öarna, har nättingar fiskats.

Nättingen som matfisk

Under medeltiden var nättingen populär, särskilt under fasteperioden. Den engelske kungen Henrik I lär år 1135 ha avlidit efter att ha ätit ett övermått av nättingar ("a surfeit of lampreys"). Gustav Vasa, som med tiden fick dåliga tänder, lär ha uppskattat deras mjuka, benlösa kött. För att få bort slemmet som nättingen är täckt av, brukade man förr bearbeta den med aska, men numera med en blandning av kalk och vatten. Det finns många sätt att tillaga nätting och idag är det kanske vanligast att först röka den.

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2008)

Ugnsbakad nätting – recept

När nättingen är slemfri saltas den och läggs i en ugnsform. Sedan ska den stekas i ugnen, 150 grader i 30-40 minuter tills den börjar spricka. Häll över mjölk eller grädde och låt den stå i ugnen tio minuter till.

Fler berättelser ur samlingarna  >