Ståndur

Golvur eller Moraklocka? Idag kan vi kanske tycka att det är lite egendomligt, men det var vanligt att förr hänga dessa klockor på väggen en liten bit ovanför golvet. Urverken kommer ibland från Mora (som detta), men det fanns urmakare i hela Sverige, även i Norrbotten. Fodralen tillverkades oftast av en lokal snickare. Den vetenskapliga benämningen på klockan är ståndur.

Industriell urtillverkning i Sverige startades av Christopher Polhem på Stjärnsunds bruk i Hedemora år 1700. Många dalkarlar fick där utbildning till urmakare, vilket är en orsak till att Mora tidigt blev centrum för urtillverkning. På detta ur är urtavlan märkt "Pehr Aronsson Mora". Klocklitteraturen nämner inte Pehr, men väl många andra Aronssöner från olika byar i Mora socken.

Under klockfodralens glansperiod mellan 1780 och 1840 är det vanligast med en så kallad försenad svängd rokokoform på fodralen. Den här klockan har ett sådant fodral från den tiden. Det har dock blivit charmfullt, om än ohistoriskt, ommålat under senare år.

Luleå barnhem

Det här uret (Nbm 18040) har kommit till museet från Luleå barnhem 1982, samma år som hemmet lades ner. Barnhemmet, som låg vid Gymnasievägen i Luleå, byggdes 1953 när landstinget övertog barnomsorgen. Från början tog man hand om barn mellan 1 och 14 år på barnhemmet, men när spädbarnshemmet lades ner 1979 fick man också ta hand om de yngsta barnen.

I länet har det funnits barnhem i Gällivare, Kalix, Arvidsjaur, samt utanför Piteå. Dessutom fanns ett spädbarnshem och ett mödrahem i Boden. Under 1970-talet fanns också tre tonårshem i länet. Från år 1982 kom barnomsorgen att omfattas av socialtjänstlagen. Då lades hemmen ned och två jourhem öppnades i stället.

På barnhemmet i Luleå fanns det 15 platser. På nätterna hade man så kallad "vaken jour", vilket innebar att kläder och liknande i stor utsträckning kunde tillverkas av personalen.

Ingridshem

Det är troligt att uret kom till barnhemmet från Ingridshem, som var ett så kallat dispensärhem. Det var en typ av hem för friska barn från familjer med tuberkulos. Hemmet låg i Gammelstad och öppnade 1925 tack vare en donation på 10 000 kronor från en "okänd givare". Det enda villkoret var att hemmet skulle få namnet Ingridshem. Huset var byggt i trä i två våningar och hade haft många ägare innan barnen så småningom flyttade in. Bland dem kan nämnas Carl Otto Bergman, senare överste och "Norrbottenskung", som var ägare på 1850-talet.

Den siste privata ägaren var lantbruksingenjören Johannes Emil Berggren, som här inrättade ett mönsterjordbruk. Berggrens dotter, Ingrid, avled i tuberkulos vid tjugo års ålder, varför man kan anta att det var Berggren som var den okände välgöraren. Ett porträtt av Ingrid hängde också ovanför orgeln på Ingridshem.

Vem som var den ursprungliga ägaren av uret är idag svårt att reda ut. Fort­farande lever namnet Ingridshem kvar på ett åldringsboende i Gammelstad.

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2013)

Fler berättelser ur samlingarna  >