Vargspjut
Spjut för björn- och vargjakt med slida av horn
I Norrbotten var under äldre tid hetsjakt på skidor den dominerande jaktmetoden när man skulle jaga varg. Det vanligaste vapnet var skidstaven eller spjutstaven.
På senare år har antalet vargar i Sverige åter ökat. Riksdagen har också fastställt ett etappmål om 200 individer. Naturvårdsverket kan i undantagsfall bevilja tillstånd till skyddsjakt på varg. Den fjärde februari 2008 sköts en varg i Pirttijärvi. Den hade då under en längre tid dödat ett stort antal renar.
Bilden visar ett spjut (Nbm 2450) för björn- och vargjakt med slida av horn från Arjeplog socken och ett vargspjut (Nbm 3907) från Hornavan, Arjeplog socken.
Vargen
Det finns knappast något annat djur som har omgetts av så många föreställningar och så mycket vidskepelse som vargen. I folktron sågs den ofta som ett ondskans väsen, så farligt att man inte ens kunde nämna djuret vid dess namn. I stället fick man ge det ett påhittat, så kallat noanamn. Varg, som egentligen betyder tjuv eller våldsverkare, är faktiskt också ett sådant namn. Det äldre namnet är ulv.
Samtidigt förekommer vargen också i oräkneliga sagor, fabler och andra litterära verk genom tiderna. Roms grundare, Romulus och Remus togs om hand av en varghona. Ragnarök inleds med att Fenrisulven slukar solen. "Djungelboken", "Skriet från vildmarken" och "Stäppvargen" är modernare exempel.
Jakt
I de gamla landskapslagarna var vargen fredlös. I Magnus Erikssons landslag från omkring 1350 talades om böndernas skyldighet att äga vargnät och delta i vargskall. Med 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Under andra hälften av 1800-talet minskade vargstammens storlek snabbt. Vid sekelskiftet 1900 uppskattades Sveriges vargstam till enbart ett hundratal djur. Orsaker till minskningen kan ha varit ett ökat jakttryck, ett storskaligt skogsbruk samt att giftet stryknin började användas. Skottpengarna fanns kvar till 1965, men redan året därpå fridlystes vargen i Sverige. Då var den dock redan så gott som utrotad.
I södra Sverige jagades vargen förr ofta genom varggårdar, varggropar, skallgångar eller drevjakter. I Norrbotten var under äldre tid hetsjakt på skidor den dominerande jaktmetoden. Andra metoder, som saxfångst eller förgiftade beten har förekommit, men inte varit vanliga. Under 1900-talet blev gevären lättare och mer träffsäkra och användningen av dem ökade också.
Hetsjakt
En förutsättning för hetsjakt på skidor var att snön var djup och så lös att den inte kunde bära vargen, medan jägaren, med sina breda skidor lättare kunde färdas ovanpå snön. Jakten gick sedan ut på att trötta ut vargen eller vargflocken så mycket att en jägare kunde få tillfälle att fälla en eller flera vargar. Ibland kunde en vargjakt pågå under flera dagar och sysselsätta många jägare. Dessa kunde då avlösa varandra. Några av dem kunde också bära med sig förnödenheter, samt ta hand om fällda vargar. Jaktformen är mycket krävande, varför det bara var de bästa skidåkarna som deltog.
Det vanligaste vapnet var skidstaven eller spjutstaven. Med denna försökte man helst slå ihjäl vargen. Då stavarna ofta hade ett spjut i den ena änden, kunde man också sticka vargen. Detta var dock något som man gärna undvek, då oskadade skinn hade ett högre värde.
Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2008)
Läs mer:
- Ekman, Sven, Norrlands jakt och fiske, Två förläggare bokförlag, 1983(Faksimil).
- Kjellström, Rolf, Jakt och fångst, Nordiska museets förlag, 1995.
- Lopez, Barry, Vargen och människan, LiberFörlag, 1981.