Vantar - Lovikkavanten, från misstag till succé

Dessa lovikkavantar (Nbm 14932) kommer från orten Lovikka och beställdes och stickades i november 1977. De är tillverkade av ett vitt ullgarn och märkta med "Äkta Lovikka-vante inreg. varumärke". Mudden är dekorerad med zigzag-mönster i rött, orange och grönt. Här är också fästat ett flätat band, vilket både är dekorativt och praktiskt. På äldre nålbundna vantar kan man se samma typ av band, som troligtvis hade som syfte att fungera som upphängningsanordning vid torkning.

Tillverkning

Traditonellt rundstickas vantarna med fyra strumpstickor och nästan enbart med räta maskor (förutom ett par aviga varv). Eftersom mudden ska vikas upp och på så sätt blotta arbetets baksida, stickas mudden så att rätan hamnar på vantens insida. Man kan åstadkomma detta genom att sticka mudden med räta maskor, vända den ut och in, och sedan fortsätta sticka resten av vanten med räta maskor.

När vantarna är färdigstickade kan man börja bearbeta dem för att förändra ullens struktur. Till exempel kan man tvätta dem och sedan kamma ytan med borste eller karda. Då blir vantarna mjuka och sköna. 

Ett misstag som blev en succé

Den klassiska lovikkavanten föddes 1892 och i år firas därför dess 120-årsjubileum. Det var Erika Aittamaa från orten Lovikka i Pajala kommun som uppfann den populära vanten. I en intervju i tidskriften "Tornedalen" från 1936 berättar Erika hur vanten kom till.

Erika brukade sticka och sälja vantar för att få in lite extra pengar. Vid ett tillfälle fick hon en beställning på ett par vantar som skulle vara extra varma och slitstarka. Erika spann då ett mycket tjockt ullgarn och började sedan sticka. Men när hon överlämnade de färdiga vantarna blev hon bannad av kunden som ansåg att hon hade förstört ullen, och att vantarna dessutom var för obekväma för att kunna användas.

Erika tog hem vantarna och försökte mjuka upp dem genom att tvätta och karda dem. Resultatet blev ett par varma och sköna vantar som därefter kom att bli mycket efterfrågade. Så var lovikkavanten född! Med tiden började Erika även dekorera mudden på sina vantar med garn i olika färger.

Erika började få många beställningar och oftast var det beställaren som tillhandahöll garn. Hon stickade i stort sett året runt och till sent in på kvällen för att hinna med beställningarna. Under krigsåren (första världskriget) började även Erikas man sticka vantar, lika fina som hennes, enligt Erika själv.

Mirjam Jonsson
Arkeolog, Norrbottens museum
(publicerad 2012)

Läs mer:

• Larsson, Marika. Stickat från Norrbotten: vantar, sockor och mössor, 1978.
• Larsson, Solveig.Vantboken: Solveigs vantar, 2010.

Fler berättelser ur samlingarna  >