Filbunke från Jukkasjärvi
Den sista stora missväxten i Europa ägde rum 1867-69, och var särskilt kännbar i Finland och norra Sverige. 1867 var det värsta året och det blev också känt som storsvagåret. I Tornedalen kallades det för lavåret. Många tvingades livnära sig på barkbröd eller på gröt gjord av lav.
Våren 1867 blev extremt kall och sommaren lät vänta på sig. Isarna låg kvar på sjöar, älvar och till och med ute på havet, ända till mitten av juni månad. På land höll tjälen jorden frusen lika länge. Och i skogen låg snön djup också på dessa årets ljusaste dagar.
Det finns en hel del berättelser bevarade. I Råneå bar träsket såväl häst, lass som kusk den nittonde juni. I Tärendö noterades att snön på åkrarna försvann samtidigt som dagarna åter började bli kortare.
På den här filbunken från Jukkasjärvi (Nbm 462) finns ytterligare ett vittnesbörd om islossningen i Torneälven. På undersidan finns en inristad text i två koncentriska cirklar:
- WVONA 1867 OL? KOLKKO KEWÄ IÄÄ MEENI KOLMEA PÄIVIÄ /X/
- LVNA OLI PTALION VIELÄ ENEN JOHANESTA
En tolkning skulle kunna vara: År 1867 var våren kylig. Isen gick tre dagar före (och) snö fanns mycket ännu på Johannes (döparens dag, det vill säga midsommar).
Sommaren 1867
Efter den kalla våren blev det en mycket varm sommar med rekordtemperaturer på flera håll. Odlingssäsongen blev dock mycket kort och ingenting hann mogna innan snön var tillbaka. Redan den 18 juli slog frosten till i Lappland och ingen säd kunde där tas till vara. Potatis odlades allmänt, men blev på de flesta håll angripen av torröta.
I början av september kom sedan Halshuggarnatten med svår frost i stora delar av Norrland, vilket förstörde de sista resterna av årets skörd. I Norrbotten blev missväxten närmast total. För detta fanns det knappt någon beredskap och många människor tvingades blanda bark i brödet. I Tornedalen blandades mjölet till rieska med bark, halm eller blad av mjölkört. Många djur fick också nödslaktas och när köttet var slut rensades hudarna från hår och stektes.
Det brukar ibland sägas att nödåret 1867 var en av de saker som startade den svenska emigrationen till Nordamerika. Också emigrationen till Ruija, eller Nordnorge ökade markant under dessa år. Biskopen i Härnösand predikade att nöden var ett syndastraff och skrev herdabrev om att den dåliga moralen hos allmogen var en orsak till nöden, sänd av Gud. Men 1867 blev, förhoppningsvis, det sista stora nödåret med svält. När skörden slog fel i början av 1900-talet var järnvägen byggd, så att nödsändningar kunde skickas norrut utan att hindras av isen.
Idag sker islossningen vanligen 11 dagar tidigare än för 100 år sedan. I Jukkasjärvi har islossningen under 2000-talet i medeltal ägt rum i slutet av maj.
Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2014)