Gasapparat från Sandträsks sanatorium

För drygt hundra år sedan tog sanatoriet i Sandträsk utanför Boden emot sina första patienter. En tidig behandlingsform var kollapsterapin, där lungsäcken fylldes med kvävgas.

Den 14 september 1913 invigdes sanatoriet i Sandträsk utanför Boden. Ett sanatorium var ett sjukhus där man isolerade och behandlade patienter med lungtuberkulos, eller TBC.

Denna infektionssjukdom var under 1800-talet och det tidiga 1900-talet mycket vanlig i Sverige, och kanske drabbade den Norrbotten särskilt hårt. Vid sekelskiftet räknar man med att 500 norrbottningar om året avled i TBC och i de hårdast drabbade områden var uppemot vart tredje dödsfall orsakat av sjukdomen.

Länets första sanatorium öppnades 1906 i Antnäs och 1913 var det alltså dags för Sandträsk att öppna dörrarna för behövande patienter. Sanatorierna lades ofta i skogsområden utanför tätorterna, där luften ansågs särskilt läkande. Då sjukdomsbakterierna är syrekrävande ansågs det också vara en fördel om sanatoriet låg på hög höjd.

År 1913 hade Sandträsk plats för 88 behövande, men sanatoriet kom att byggas ut så att det som mest kunde ta emot 409 patienter. Detta var 1954, men redan året därpå kunde verksamheten minskas. Tio år senare kunde resterande verksamhet flyttas över till lasarettet i Boden, och sanatoriet i Sandträsk kunde läggas ner efter 50 års drift. Totalt hade där då vårdats omkring 26 000 patienter.

Behandlingsformer

Den klassiska sanatorieterapin utgjordes av frisk luft, vila och näringsrik mat. För den fattige norrbottningen var de två sistnämnda säkert nyttiga. En tidig form av behandling var också kollapsterapin. Den innebar att man först lossade lungan genom en operation. Sedan stacks en tjock nål in mellan revbenen, och lungsäcken fylldes med kväve. Mellan en och fem liter pumpades in. Proceduren upprepades sedan med en veckas mellanrum under hela behandlingen, som kunde vara upp till fem år.

Ibland kombinerades detta med att mellangärdesnerven till den lunga som behandlades, krossades för att hindra diafragmans rörelse. En lungkollaps gav mindre lungrörelse och minskad syretillförsel. Tanken var att lungan skulle få tid att läka. Kollapsterapi leder dock till kraftigt nedsatt lungfunktion för resten av livet. Behandlingen botar inte heller sjukdomen, utan lindrar bara dess förlopp.

Författaren George Orwell var en av dem som behandlades med kollapsterapi. Behandlingen som han fick 1947 lär ha inspirerat till beskrivningen av Winston Smiths tortyr på Kärleksministeriet i boken 1984. Orwell avled 1950 i sviterna av sin TBC.

De första verksamma medicinerna, som Protosil – den första sulfonamiden, kom på 1930-talet. Men det var inte förrän efter det andra världskriget, när till exempel streptomycin och 4-aminosalicylsyra började användas, som sjukdomen praktiskt taget utrotades i Sverige.

Idag, när sjukdomen åter finns i landet, används ofta kombinationer av olika antibiotika. Men antibiotikaresistenta bakterier blir samtidigt ett allt större problem. Ironiskt nog har man åter börjat prata om kollapsterapi som en möjlig behandlingsmetod mot tuberkulos.

Gasapparaten (Nbm 26760) i Norrbottens museums samlingar ingår i en större samling med föremål från Sandträsks sanatorium.

 

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2013)