Oväderskrage - samiskt ytterplagg
Oväderskrage
Njálmefahttá, luhkká eller skopmehke är olika benämningar på den samiska oväderskragen, praktisk att dra över huvudet vid dålig väderlek.
Oväderskragar eller stormkragar är ett samiskt klädesplagg och olika varianter har använts och används fortfarande inom stora delar av det samiska området. Kragarna som skyddar mot regn, snö och kyla, finns omtalade och avbildade i litteratur från 1600- och 1700-talen.
Kyrkoherde Pehr Högström, verksam i Gällivare på 1740-talet, skriver i sin lapplandsskildring om ”njalmefatta eller hufvor, gjorda av kläde, på hvilke är en öppning öfver huvudet och för ansiktet, samt igensydda nedanför hakan, så att de behöfwa draga dem på sig, dock så, de täcka väl omkring pannan och hufwudet, samt ligga ned på ryggen, axlarna och bröstet, som qvinfolkens reshufwor hos oss, dock längre, at undertiden räcka ned till midjan”.
Njálmefahttá, luhkká eller skopmehke
Den äldsta typen av oväderskrage bestod av ett pälsskinn, utformad som en poncho med ett hål för huvudet. Den kallades för céhporis och kunde vara tillverkad av till exempel björnskinn, renskinn eller rävskinn. Oväderskragarna kunde även vara gjorda av tunt skinn utan päls.
Vanligast var, och är fortfarande, att oväderskragarna syddes av kläde eller vadmal. På samiska kallas dessa kragar för luhkká, njálmefahttá eller skopmehke, beroende på om det är nord-, lule- eller sydsamiska som talas. Vinterkragarna var ofta tillverkade av vadmal och på sommaren använde man kragar av kläde, som inte drar åt sig vatten i samma omfattning som vadmal.
Olika modeller
Det finns oväderskragar både med och utan luva. Många har upptill en hög krage som når upp över öronen. I kragen sitter fastsydda garnsnoddar eller band som knyts på huvudet, ovanpå mössan. Den höga kragen sluter då tätt kring ansiktet. På insidan av plagget sitter fastsydda öglor och genom dessa öglor träs ett band som ska knytas runt överkroppen under armarna för att plagget inte ska blåsa upp.
Baksidan av oväderskrage Nbm 2368, som har tillhört en kvinna från Luokta sameby, Arjeplogs kommun. Kragen kom i museets ägo år 1916.
Längden på oväderskragarna har varierat, beroende på vilken funktion de har haft. Skulle den skydda pälsen från att bli blöt när man satt i pulkan och det var dåligt väder behövde den inte vara så lång, men skulle den däremot användas under skidåkning var det inte bara skuldrorna som skulle täckas, utan kanske även en ryggsäck. Därför är en del kragar betydligt längre bak än fram. Tack vare en lång snibb baktill kunde ryggsäcken skyddas från regn eller snö.
Plagg för både kvinnor och män
I äldre tider verkar njálmefahttán, luhkkán eller skopmehken till största del ha använts av kvinnor. I samband med att samekvinnorna började använda stora ylleschalar mot slutet av 1800-talet, minskade bruket av kragarna och under 1900-talet övergick de till att vara plagg mest för män.
Idag används oväderskragen av både kvinnor och män, kanske mest som ett snyggt och värmande ytterplagg till kolten, men den är även ett praktiskt plagg att använda vid till exempel skoterkörning.
Anja Wrede
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2014)
Läs mer:
- Lulesamiska dräkter, ElsaAira, Karin Tuolja & Anna-Lisa Pirtsi Sandberg, 1995.
- Samiskt dräktskick i Gällivare, Jukkasjärvi och Karesuando socknar, Susanna Jannok Porsbo, 1988.