Predikantens piphuvud
Lars Levi Lestadius piphuvud
Väckelsepredikanten och helnykteristen Lars Levi Laestadius lär ha varit en flitig tobaksrökare. I bouppteckningen som upprättades efter hans död 1861 nämns fyra pipor.
Piporna tillsammans värderades till en halv riksdaler. På Laestadiusmuseet i Pajala finns fortfarande kvar en pipa med apostlarna på piphuvudet, men också den bräda på vilken han hackade sin tobak. Tobak kunde vid den här tiden också säljas i rullar, vilka man själv fick hacka till.
En annan pipa som uppges ha tillhört Laestadius, finns på Norrbottens museum. Pipan, eller snarare piphuvudet, är gjort av brunbetsad masurbjörk och nästan 20 cm långt. Piphålet är skott med järnplåt och pipmunstycket saknas.
Piphuvudet har inventarienummer Nbm 1834 och kom till oss från Vittangi, Jukkasjärvi socken.
Tobakshistoria
Mellan åren 1838 och 1840 utforskade en fransk naturvetenskaplig expedition nordatlanten och norra Skandinavien. La Recherche-expeditionen, som den kallades, var utsänd av det franska amiralitetet och samarbetade med svenska och norska myndigheter.
En afton år 1838 befann man sig vid Gurpmotvuopmi utanför Alta i Nordnorge. Med expeditionen var då också den svenske kyrkoherden och botanikern Lars Levi Laestadius. Efter kvällsmåltiden lade sig Laestadius på ett renskinn, tände en pipa och började berätta om samiska "äventyr".
Expeditionsledarna blev så tagna av tillfället och berättelserna att de uppmanade honom att skriva en bok om den samiska mytologin, som skulle kunna ingå i expeditionens publikationer. Av olika skäl kom dock inte "Fragment av den lappiska mytologien" att publiceras förrän 1997.
När Laestadius låg och rökte på sitt renskinn hade tobak brukats i Sverige i ungefär 250 år. I början av 1600-talet spred sig nämligen bruket att supa tobak, som det då kallades. De många och långa krigen bidrog säkert till att tobaksanvändningen spreds till hela Sverige. Tidiga pipor gjordes ofta i lera och kallas vanligen för kritpipor.
Sådana har till exempel hittats på regalskeppet Vasa men också här i länet. Senare gjordes pipor också av olika träslag. Idag dominerar briarrot, egentligen trädljung, men i Sverige har det varit vanligt att använda masurbjörk. Under 1800-talet kom först cigarren, och sedan cigaretten, att alltmer ersätta pipan som nikotinkälla.
Tobaken kommer från Amerika där indianerna använde sig av tobak vid olika riter, som läkemedel, men också som njutningsmedel. Man sniffade, tuggade, åt, drack, smorde in kroppen, droppade i ögonen och – särskilt i Nordamerika – rökte tobak. I samband med de stora upptäcktsresorna runt år 1500 kom tobaken och rökningen, till Europa.
År 1724 påbjöd staten att tobak skulle odlas inom landet. År 1964 förbjöds odlingarna. Tobak har faktiskt odlats så långt norrut som i Piteåtrakten. Men då hade nog nordgränsen för dess odling passerats. Landshövdingen kunde konstatera att "Desse växter under denne kalle Climat äga ej någon särdeles trevnad".
För sitt arbete med den franska expeditionen belönades Laestadius med den franska Hederslegionen.
Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2010)
Läs mer:
- Jansson, Anders & Lindfelt, Erik, I pipans vänkrets. En bok om pipor och piprökning, Carlssons, 2004.