Riksdagsmannastol

Stolarna som fanns i det gamla riksdagshusets plenisalar var av en originell konstruktion, där det palliknande sätet var helt fristående. Stolen (Nbm 4295) på Norrbottens museum härstammar från andra kammaren och har nummer 230. Detta nummer var ursprungligen en reservplats, men började användas som ordinarie när andra kammaren år 1897 utökade sin storlek till 230 platser. Nummer 230 blev då platsen för ledamoten för Luleå och Haparanda städer. Norrbotten hade under denna tid fem ledamöter i andra kammaren samt tre i den första.

Stol nummer 230

Mellan 1897 och 1902 satt Karl Husberg (1854-1924) på plats nummer 230. Husberg var då landshövding i Norrbottens län. Under sin tid i Riksdagen argumenterade han bland annat för förbättrade kommunikationer i Norra Sverige, samt för en delning av Härnösands stift. Det senare blev verklighet 1904, när Luleå stift bildades.

Husberg efterträddes av Paul Hellström (1866-1927), som mellan 1903 och 1905 satt på plats nummer 230. Han var föreståndare för kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå. Hellström gjorde sig känd som anhängare av liberala idéer och som en av det proportionella valsättets största förespråkare.

Paul Hellström efterträddes av Fredrik Berglund 1905, samtidigt som det nya riksdagshuset stod klart för inflyttning. Berglund fick då företrädarens stol som en gåva. Till Norrbottens museum kom stolen från Berglunds dödsbo, som 1940 donerade den till museet.

Tvåkammarriksdag

1866 ersattes den gamla ståndsriksdagen av en tvåkammarriksdag. Riksdagen kom att placeras på Riddarholmen i centrala Stockholm. Riksdagens hus hade då redan en lång historia. I källaren finns valv med anor tillbaka till det kloster som anlades av Franciskanerorden (Gråmunkarna) i slutet av 1200-talet. Efter reformationen stängdes klostret och huset fick bland annat fungera som sjukstuga. Efter en tid som privat­palats blev det 1833 Riksens ständers hus där präster, borgare och bönder, tre av stånden i den gamla ståndsriksdagen, höll till.

Med tiden blev ståndsriksdagen alltmer föråldrad och 1866 ersattes den alltså med en för tiden modern tvåkammarriksdag. Andra kammaren var direktvald av de relativt få röst­berättigade väljarna, medan den första kammaren valdes indirekt av leda­möterna i landets landsting samt vissa större städer. Detta innebar att även bolag och rika kvinnor hade rösträtt till första kammaren. Till andra kammaren hade där­emot kvinnor inte rösträtt.

Tanken med två kammare var att detta skulle ge systemet en inbyggd tröghet för att förhindra förhastade beslut. 1919 infördes allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, men först 1945 fick de som levde på fattigvård rösträtt. I Sverige var de båda kamrarna, i de flesta frågor, likställda. De hade till exempel absolut veto mot varandra. I praktiken underlättades arbetet dock genom ett gemensamt utskottssystem där de olika frågorna först bereddes.

Rätt snart ansågs huset på Riddarholmen vara för trångt och ohälsosamt. 1905 flyttade Riksdagen till det nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. 1971 ersattes sedan tvåkammar­riksdagen med det nuvarande enkammarsystemet. 

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2007)

Läs mer:

• Herman Schück m.fl., Riksdagen genom tiderna, Sveriges Riksdag 1985.

Fler berättelser ur samlingarna  >