Väktarsax

Brand var en ständig fasa i äldre tiders trästäder. Åtskilliga svenska städer har genom åren fallit offer för lågorna. För att skydda samhället användes brand- eller nattvakter. Deras uppgift var att nattetid patrullera stadens gator och genast slå larm om de upptäckte en brand. De kunde också kontrollera att hushållens eldar var släckta vid kraftig blåst. Brandvakten kunde till exempel bära med sig yxa, hink eller harskramla. Bestraffningar för oförsiktighet med eld kunde vara kraftiga.

Ett annat redskap som brandvakten använde var en brandhake. Den liknade en båtshake men var större och användes för att riva ner taken så att elden lättare kunde släckas.

Redan i Magnus Erikssons stadslag från 1357 talas om att "Varje stad skall hava för sin egen del fyra stora brandhakar, efter som gammal ordning är och fordom har varit."

När brandvakten slog larm var alla stadens invånare skyldiga att genast bege sig till brandplatsen för att hjälpa till med släckningen. En liknande plikt finns faktiskt fortfarande kvar i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Efter hand fick brandvakten också andra uppgifter. Under 1600- och 1700-talen blev krogarna fler och det behövdes någon som kunde upprätthålla ordningen på de mörka stadsgatorna.

Brandhaken försågs med tiden med en bygel. Denna bygel var utformad som en lyrformad klyka, vars öppning var tillsluten av två fjädrande armar. Med den kunde brandvakten gripa bråkstakar och fridstörare om halsen, hålla fast dem och föra dem till häktet. Brandhaken kom då att kallas brandvaktssax eller väktarsax. Enligt en tolkning har bygeln även gett upphov till uttrycket eller öknamnet "byling" för poliskonstaplar.

Stadsvaktmästare

I Haparanda anställdes en brandvakt 1839, och 1845 ytterligare en. Dessa kom senare att kallas stadsvaktmästare och hade då som uppgift ”att söka förekomma och avstyra oordningar och lagöverträdelser, slagsmål, skriande och oljud, överdådigt körande samt fylleri med mera."

Det dröjde till andra hälften av 1800-talet innan ett särskilt polisväsende med ordningspolis inrättades, och vid samma tid tillkom också en fast brandkår på många orter. Ofta var då polis- och brandstationen densamma. Så var det till exempel i Luleå. Den patrullerande brandvaktens sista kvarvarande arbetsuppgift var ofta att tända och släcka gaslyktorna i städerna.

Denna brandvaktssax (Nbm 1973) kommer från gamla rådhuset i Luleå. Luleå härjades av bränder 1653, 1657 och 1762. Vid den senaste stora branden, den 11 juni 1887, förstördes åtminstone 75 gårdar och hus. Även Torneå och Piteå har härjats av stora bränder. 

Robert Pohjanen
Antikvarie, Norrbottens museum
(publicerad 2010)

Fler berättelser ur samlingarna  >