Kamlungegården, Kalix

Denna bagarstuga från tidigt 1800-tal tillhörde fastigheten Kamlunge 2:4 i Töre socken. Den såldes 1971 av Bengt Nilsson i Kamlunge till Norrbottens museum. Kalix kommun köpte ett markområde intill Englundsgården, dit bagarstugan flyttades 1973 i syfte att bevara den. Bagarstugan övergick senare i Kalix kommuns ägo.

Smedja med gelbjuteri

Bysmedjan från Kamlunge donerades av ingenjören Bror Gulding till Stiftelsen "Kamlunge Smedja och Gelbjuteri" år 1968. Gulding var född den 30 maj 1897 i Norrahammar. Vid tiden för donationen bodde han i Stocksund.

Det var samme Bengt Nilsson från Kamlunge som överlåtit byggnaden till honom år 1966. Bror Gulding donerade också inventarier, förteckning över inventarier, verktyg, skisser och fotografier från smedjan och gjuteriet. Styrelsen i stiftelsen skulle bestå av honom själv, landsantikvarien i Norrbottens län, en ledamot från kommunalfullmäktige i Kalix kommun, en representant från Kamlunge byalag och en inom yrkesutbildningen verksam person.

Guldings önskan var att efter hans död skulle en ledamot ur Kalix kommuns museinämnd efterträda honom som medlem i styrelsen. Gulding ville att gjutning skulle bedrivas i smedjan för att demonstrera hur hantverket går till.

Guldings prolog

Bror Gulding skrev 1970 en prolog till bysmedjans invigning. Den säger mycket om varför han arbetade hårt för att bevara byggnaden:

Det ligger en smedja i skogens bryn med lavar på tak och timmer Tyst vilar den ut på sin plats i byn i sensommaraftonens skimmer Humle och nässlor vid väggen stå och kungsljusens blommor prunka det är som hördes en slägga slå och en smideshammare dunka.

Träd in bland tysta minnen en dag det doftar av ässjans kol från trädet och lyssnar du hör du släggans slag till hammarens takt på städet Därute brusar din egen tid med buller och brådska undan stig in i bysmedjans helgdagsfris en kväll i stilla begrundan.

Oändligt smått är ditt eget jag i kedjan av människoöden men bortom och framför oss är dag och intet slutar i döden De alla försvinna som spån i älv och år blir saga och sägen men släkt efter släkt skola liksom du själv alltjämnt smida och gjuta vid vägen.

Nu sova de alla och vinden går ljum över Nygårdens susande gärden men smedjan står vigd till ett heligt rum åt arbetets heder i världen Den skall tända en syn ur förflutna år för unga och tanklösa sinnen Och lära dem älska den bygd som blev vår med alla dess mödor och minnen.